tillbaka. igen.
Jag ska börja hänga här igen, det känns så mycket bättre på något sätt. Där jag hängde förut är det svart och jag finner ingen motivation till att ändra på färgen. Jag tror jag ska sluta vara svart, eller jag har redan slutat! Naglarna som förut alltid var svarta är numera ingenting. Svart är förknippat med döden, och just nu, i detta moment, är döden något som skrämmer mig. Jag vill inte ha döden i närheten = inga svarta naglar.
Innan jag beslutade mig för att börja hänga här igen läste jag igenom några inlägg från i somras. Sommar 2010 låter bitterljuvt. Det var nog min roligaste sommar, samtidigt som min värsta. (Än så länge.) Jag var tvungen att skicka iväg min bästaste vän till andra sidan jorden, men samtidigt så jag fann jag en annan bästa vän. Jag var nybliven singel, delade saliv med allt och alla och drack alltför mycket, alltför ofta (ofta i samband med att jag delade saliv med hela stan). Allt detta för att ens orka skrika luften ur mina lungor, som jag gjorde sisådär en gång i veckan. Jag tog körkort och åkte överallt, när som helst, oavsett vilket skick jag var i. Jävligt dumt såhär i efterhand, men då kändes inte lika dumt. Jag kom min syster än närmre, det bästa med hela sommaren. Jag fick en spricka i tån och en svart tånagel. Nu i efterhand så ser jag hur ironiskt det är, för egentligen så var hela jag en jävla spricka. En svart sådan.
Så vad har hänt sen i somras då? Jag har ju som sagt slutat med svarta naglar. Jag har, om en månad ca, gått ut gymnasiet vilket även det har varit den bästa och den värsta tiden i mitt liv. Jag har skaffat mig en pojkvän som lyser upp min värld. Honom tänker jag hålla kvar! Jag har flyttat tillbaka till tokstan och stortrivs, som den toke jag är. Jag mår egentligen förjävla bra, första gången på tre år ungefär. Visst nu i detta moment kanske livet inte lyser så mycket, men jag har aldrig känt mig så samlad. Jag är samlad i mina känslor. Jag fullkomligt älskar min familj, min pojkvän och mina vänner. Och jag längtar fruktansvärt mycket till 6 juli, för då får jag träffa mina bästaste vän igen. Där har vi lycka på hög nivå!
Trots att jag egentligen är jävligt lycklig så går livet emot mig. En bomb har släppts över min värld, den som jag lever i, och allt har blivit ett osäkert kort. Det som tidigare var min trygghetsfamn är inte längre så trygg. De starkaste personerna i min värld börjar fälla tårar och visar svaghet, för ingen förstår riktigt. Och det är nu jag inte längre bryr mig om vardagslivet med allt skitsnack, falskspel etc. Det är nu jag inte bryr mig om alla mina tidigare irritationsmoment. Det är nu du kan hugga knivar i min rygg utan att jag egentligen känner någon smärta. För det är nu som jag bara fokuserar på det som får min värld att lysa lite mer än vanligt. Det är nu som jag älskar mina nära mer än någonsin tidigare.
Juste, satan i gatan.
It's time for a chance
För lite ord och för lite pengar. Drar vidare, eller kanske tillbaka. Ni hittar mig vart ni än vill.
I'll love you with all the madness in my soul
Min älskade har fått ett hem i en annan världsdel. En familj som väntar på just henne. Snart kommer hon åka ifrån mig, och alla andra, och för första gången i hela mitt liv ska jag leva cirka 10 månader utan henne. Hela spektaklet ger mig en klump i magen, såväl som en klump i halsen. Men är det inte det livet går ut på, förändringar och allt det positiva dem för med sig?
Nu har jag endast tre dagar kvar att jobba, sen bär det av till Kreta med älskade syster. Längtar som en tok, trots att jag vet att det kommer vara en färre famn som väntar på mig när jag kommer hem.
Spegelbilden är ännu inte densamma som förut. Jag kommer sakta men säkert fram till den bilden av mig själv som jag hade för ett år sen, men frågan är om ärren någonsin kommer försvinna. De ärr som ingen annan ser, som egentligen är osynliga, men som för mig är så extremt synliga. Det är frågan. Men jag kan stå upp för mig själv nu, och så länge jag kan göra det , kan nog någon annan också göra det.
Nej nu blir det hemmakväll med mys. Jag är rätt lycklig och sprudlar av liv!
Nu har jag endast tre dagar kvar att jobba, sen bär det av till Kreta med älskade syster. Längtar som en tok, trots att jag vet att det kommer vara en färre famn som väntar på mig när jag kommer hem.
Spegelbilden är ännu inte densamma som förut. Jag kommer sakta men säkert fram till den bilden av mig själv som jag hade för ett år sen, men frågan är om ärren någonsin kommer försvinna. De ärr som ingen annan ser, som egentligen är osynliga, men som för mig är så extremt synliga. Det är frågan. Men jag kan stå upp för mig själv nu, och så länge jag kan göra det , kan nog någon annan också göra det.
Nej nu blir det hemmakväll med mys. Jag är rätt lycklig och sprudlar av liv!
En gång är ingen gång, två är lika med noll
Efter tre dagars arbetspass är jag så gott som körd. Hur resterande sju dagar skall överlevas vet nog ingen, allra minst jag. Men eftersom vädret inte är på topp klagar jag inte, stilla och lugnt, cashflow och massa tänketid.
Vad jag upptäckte igår var att Linnéa är en finis (fast det visste jag ju redan) och att ens beteende nästan aldrig spelar in i spelet som spelas. Det låter kanske skumt och vi kanske inte alls förstår vad jag menar, men så är det. Livet är tydligen ett spel och ja, må bäste man/kvinna vinna. (Som man brukar säga. Vi vet ju alla vem det är som vinner, haha.)
Vad jag upptäckte igår var att Linnéa är en finis (fast det visste jag ju redan) och att ens beteende nästan aldrig spelar in i spelet som spelas. Det låter kanske skumt och vi kanske inte alls förstår vad jag menar, men så är det. Livet är tydligen ett spel och ja, må bäste man/kvinna vinna. (Som man brukar säga. Vi vet ju alla vem det är som vinner, haha.)
Jag har vart kär men där jag är finns inget hjärta att ge bort
Efter en dag med min fina j ska jag nu bege mig mot sängen med syster. Förhoppningvis kan hennes närhet få mina äckliga drömmar, som för övrigt besökt mig varenda natt sedan söndags, att försvinna.
Hur som helst kommer jag aldrig förstå nånting, livet bara blir. Sen gömmer jag mig i ytterfil. Så illa kan det gå.
Hur som helst kommer jag aldrig förstå nånting, livet bara blir. Sen gömmer jag mig i ytterfil. Så illa kan det gå.
blev så dum av dig.
Förvånad blir jag när jag upptäcker att folk läser orden som skrivs ut, i någon form av försök till att forma korrekta meningar. Min förmåga att skriva tycks ha flugit ut genom fönstret och kvar står jag utan en aning om någonting. Om ett år är vuxenlivet ett faktum. Hörde jag läskigt? Är nog ändå rätt glad över att ett år kvar i trygghet återstår.
Igår myste vi som inga andra kan. Om en vecka är du borta. Återigen - läskigt. En trygghet försvinner och återigen måste ytterligare en lucka fyllas. Men, det ska väl inte vara något problem. Enbart läskigt. Fast läskigt kan ju vara bra.
De där lyckorusen som går genom hela kroppen har varit åtråvärt sedan juli månad. De där fjärilarna som får hela magen och bröstet att pirra till. Men, the very second you stop looking for it, that's the very second it will be right in front of you.
when you're past is what's hunting you
När det förflutna dyker upp igen och strör salt över såren, ja då svider det lite. Men annars lever jag livet på bästa möjliga sätt!
Nu ligger jag med elin i soffan. Hon är bra hon.
when you're past is what's hunting you
När det förflutna dyker upp igen och strör salt över såren, ja då svider det lite. Men annars lever jag livet på bästa möjliga sätt!
Nu ligger jag med elin i soffan. Hon är bra hon.
like this.
Smällen tar lika hårt varje gång. Men inte fan gör den ont, men kvar står jag med mina bruna ögon och kollar med blåögd blick. Ja, typ. Jag fattar bara inte.
"Jag reste för att finna lyckan, och jag reser ännu"
Den senaste tiden, ja säg de tre senaste dagarna, har hjärnan gått på högvarv. Igen. Det tragiska är, att så fort den gör det, går på högvarv, känner jag en viss smärta i bröstet och inget bra kommer utav det. Men det är väl så att man är som lyckligast när man är korkad, tom och glad antar jag. Så alla som är korkade, tomma och glada är de som alltid kommer uppnå lycka i livet. Eller?
Mitt liv de senste tre dagarna skulle man kunna sammanfatta på detta sätt - bokläsning, ångest, sorgset och en jävla massa tänkande. Inte en enda ton musik har berört mig, då jag varit i en dvala där musik inte tycks existera. Vilket gör mig ännu mer sorgsen och fundersam. Det brukar ju alltid vara musiken som får min hjärna att gå på högvarv, inte ingenting.
I torsdags rann tårarna nerför kinden i ca 45 min och ett ben gick halvt av. Jag har aldrig, eller ja iaf aldrig de senaste fem åren, varit mycket för att gråta. Det är, enligt mig, bevis på svaghet. Men tårarna som rann nerför kinden i torsdags tillät jag att rinna, jag hade trots allt jävligt ont. Ännu ondare fick jag, då jag kom på att jag fortfaranda inte förstått att du inte längre finns. Det är nästan tre år sen nu, men för mig har du aldrig riktigt försvunnit från jordens yta. När jag kom på det, att du faktiskt inte finns här längre, ja då värkte tån en aning mer. Likaså hjärtat.
I lördags kom jag på att, trots att jag är ensamvargen själv, det vore förbaskat skönt att vakna bredvid en annan människa igen. Höra en annan människas hjärta slå sådär på morgonkvisten. Det får en att verkligen hålla med om uttrycket "god morgon".
Dagen som var innan nu, alltså igår, kämpade jag för mitt gamla jag. Är dock inte säker på om det är utseendet eller välbefinnandet jag vill uppnå igen. Jag vill bara uppnå det! Hur som, när jag låg i mitt rum och kollade upp i det snea taket inatt, kom jag på att det finns för många lösa trådar i mitt liv. Alldeles för många. Jag kunde då inte sluta fundera över ifall andra människor också har lösa trådar i livet, eller om de bara är jag.
Ja, det var väl allt. Jag avslutar detta med att meddela att jag är instängd tills jag kan gå igen. Punkt.
Mitt liv de senste tre dagarna skulle man kunna sammanfatta på detta sätt - bokläsning, ångest, sorgset och en jävla massa tänkande. Inte en enda ton musik har berört mig, då jag varit i en dvala där musik inte tycks existera. Vilket gör mig ännu mer sorgsen och fundersam. Det brukar ju alltid vara musiken som får min hjärna att gå på högvarv, inte ingenting.
I torsdags rann tårarna nerför kinden i ca 45 min och ett ben gick halvt av. Jag har aldrig, eller ja iaf aldrig de senaste fem åren, varit mycket för att gråta. Det är, enligt mig, bevis på svaghet. Men tårarna som rann nerför kinden i torsdags tillät jag att rinna, jag hade trots allt jävligt ont. Ännu ondare fick jag, då jag kom på att jag fortfaranda inte förstått att du inte längre finns. Det är nästan tre år sen nu, men för mig har du aldrig riktigt försvunnit från jordens yta. När jag kom på det, att du faktiskt inte finns här längre, ja då värkte tån en aning mer. Likaså hjärtat.
I lördags kom jag på att, trots att jag är ensamvargen själv, det vore förbaskat skönt att vakna bredvid en annan människa igen. Höra en annan människas hjärta slå sådär på morgonkvisten. Det får en att verkligen hålla med om uttrycket "god morgon".
Dagen som var innan nu, alltså igår, kämpade jag för mitt gamla jag. Är dock inte säker på om det är utseendet eller välbefinnandet jag vill uppnå igen. Jag vill bara uppnå det! Hur som, när jag låg i mitt rum och kollade upp i det snea taket inatt, kom jag på att det finns för många lösa trådar i mitt liv. Alldeles för många. Jag kunde då inte sluta fundera över ifall andra människor också har lösa trådar i livet, eller om de bara är jag.
Ja, det var väl allt. Jag avslutar detta med att meddela att jag är instängd tills jag kan gå igen. Punkt.
Mitt gullbergs kaj paradis
Orden tycks vara svårfångade så istället spelas musik på repeat. Precis som jag.
Nostalgi
Nu när jag tillät mig själv titta igenom gamla bilder från 2008 och framåt, så blir jag nästan lite rädd för mig själv. Att kunna komma ihåg, känna, samma känsla som jag kände just den dagen, den dagen kortet var taget, känns för mig konstigt och en aning skrämmande. Jag som lägger nycklar och mobil överallt utan att ha koll på var, kan tydligen komma ihåg så mycket på en och samma gång.
2008-2009 var ett väldigt händelserikt år och jag kan nästintill komma ihåg varenda känsla jag hade. Frågan är var känslorna är nu?
2008-2009 var ett väldigt händelserikt år och jag kan nästintill komma ihåg varenda känsla jag hade. Frågan är var känslorna är nu?
Livet är människans bästa tid
Inatt kände jag livet i mig och runt omkring mig. Med vinet i ena handen, mina tjejer och vattenpipan i andra dansade jag tills natten blev till morgon. När natten blev till morgon växte en vänskap ytterligare lite och jag känner i varenda ben i kroppen att min tvilling och jag, vi går bra ihop.
Mellan två och tre stod det klart för mig, att jag är densamma. Samma tjej med svarta naglar och tankarna är detsamma. Vad de svarta naglarna egentligen betyder är jag inte riktigt hundra på, allt jag vet är att svart är ingen färg. Det är så man känner sig.
Mellan två och tre stod det klart för mig, att jag är densamma. Samma tjej med svarta naglar och tankarna är detsamma. Vad de svarta naglarna egentligen betyder är jag inte riktigt hundra på, allt jag vet är att svart är ingen färg. Det är så man känner sig.
21:16
Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp
Jag har vart kär men där jag är finns inget hjärta att ge bort
Jag saknar ord, jag saknar tankar dom jag har är gamla
Användna på mörka platser som jag hellre glömmer än har kvar
Vi skulle setts i London men du hade busat bort ditt vett
På tiotusen meters höjd spydde jag på en toalett
Nåt slags rekord är satt i att fly så långt bort från sig själv man kan
Härlig bloody Mary blev förfärlig när allt tog slut i den krasch
Där jag gick sönder och gav bort mig själv till andra bit för bit
När jag var klar fanns inget kvar, jag vände inåt och kom ut
Som nånting, nytt nått ljust jag hade velat visa upp för dig
Men du var färdig klar och vidare sa ”tack men nej”
Det här var åren när jag sa JA till allt utan förbehåll
Det ledde bara till problem som var långt bortom min kontroll
Linjen är tunn och alltid nära till allt som är grönt och grant
Rim och reson, bot och bättring. Ge mig en chans till jag kan
I sena nätter, efterfester tänker efter vad är sant
Klumpig ful och fumlig slog mig matt för att jag inte fatta att
Jag aldrig kommer att förstå nånting livet bara blir
Det skrämde andan ur mig sen gömde jag mig i ytterfil
Din nya kille är smart och pratar fort med svåra ord om allt han gjort
Jag muckar gräl med allt det där jag också vill men inte törs
Först efteråt blir saker klara varför ska det vara så
Om några år kan vi springa på varandra och säga så illa kan det gå
Aldrig rätt tid, aldrig rätt plats.
Det kommer aldrig finnas nåt som heter rätt tid rätt plats
Jag ser tillbaks på mörka moln
Som heter ånger sorg och skam
Dom kanske krossar mig en dag
Men till dess var det jag som vann
Jag har vart kär men där jag är finns inget hjärta att ge bort
Jag saknar ord, jag saknar tankar dom jag har är gamla
Användna på mörka platser som jag hellre glömmer än har kvar
Vi skulle setts i London men du hade busat bort ditt vett
På tiotusen meters höjd spydde jag på en toalett
Nåt slags rekord är satt i att fly så långt bort från sig själv man kan
Härlig bloody Mary blev förfärlig när allt tog slut i den krasch
Där jag gick sönder och gav bort mig själv till andra bit för bit
När jag var klar fanns inget kvar, jag vände inåt och kom ut
Som nånting, nytt nått ljust jag hade velat visa upp för dig
Men du var färdig klar och vidare sa ”tack men nej”
Det här var åren när jag sa JA till allt utan förbehåll
Det ledde bara till problem som var långt bortom min kontroll
Linjen är tunn och alltid nära till allt som är grönt och grant
Rim och reson, bot och bättring. Ge mig en chans till jag kan
I sena nätter, efterfester tänker efter vad är sant
Klumpig ful och fumlig slog mig matt för att jag inte fatta att
Jag aldrig kommer att förstå nånting livet bara blir
Det skrämde andan ur mig sen gömde jag mig i ytterfil
Din nya kille är smart och pratar fort med svåra ord om allt han gjort
Jag muckar gräl med allt det där jag också vill men inte törs
Först efteråt blir saker klara varför ska det vara så
Om några år kan vi springa på varandra och säga så illa kan det gå
Aldrig rätt tid, aldrig rätt plats.
Det kommer aldrig finnas nåt som heter rätt tid rätt plats
Jag ser tillbaks på mörka moln
Som heter ånger sorg och skam
Dom kanske krossar mig en dag
Men till dess var det jag som vann
.
Kommer aldrig förstå mig på människor. Kanske tjusningen i det hela!
