tillbaka. igen.
Jag ska börja hänga här igen, det känns så mycket bättre på något sätt. Där jag hängde förut är det svart och jag finner ingen motivation till att ändra på färgen. Jag tror jag ska sluta vara svart, eller jag har redan slutat! Naglarna som förut alltid var svarta är numera ingenting. Svart är förknippat med döden, och just nu, i detta moment, är döden något som skrämmer mig. Jag vill inte ha döden i närheten = inga svarta naglar.
Innan jag beslutade mig för att börja hänga här igen läste jag igenom några inlägg från i somras. Sommar 2010 låter bitterljuvt. Det var nog min roligaste sommar, samtidigt som min värsta. (Än så länge.) Jag var tvungen att skicka iväg min bästaste vän till andra sidan jorden, men samtidigt så jag fann jag en annan bästa vän. Jag var nybliven singel, delade saliv med allt och alla och drack alltför mycket, alltför ofta (ofta i samband med att jag delade saliv med hela stan). Allt detta för att ens orka skrika luften ur mina lungor, som jag gjorde sisådär en gång i veckan. Jag tog körkort och åkte överallt, när som helst, oavsett vilket skick jag var i. Jävligt dumt såhär i efterhand, men då kändes inte lika dumt. Jag kom min syster än närmre, det bästa med hela sommaren. Jag fick en spricka i tån och en svart tånagel. Nu i efterhand så ser jag hur ironiskt det är, för egentligen så var hela jag en jävla spricka. En svart sådan.
Så vad har hänt sen i somras då? Jag har ju som sagt slutat med svarta naglar. Jag har, om en månad ca, gått ut gymnasiet vilket även det har varit den bästa och den värsta tiden i mitt liv. Jag har skaffat mig en pojkvän som lyser upp min värld. Honom tänker jag hålla kvar! Jag har flyttat tillbaka till tokstan och stortrivs, som den toke jag är. Jag mår egentligen förjävla bra, första gången på tre år ungefär. Visst nu i detta moment kanske livet inte lyser så mycket, men jag har aldrig känt mig så samlad. Jag är samlad i mina känslor. Jag fullkomligt älskar min familj, min pojkvän och mina vänner. Och jag längtar fruktansvärt mycket till 6 juli, för då får jag träffa mina bästaste vän igen. Där har vi lycka på hög nivå!
Trots att jag egentligen är jävligt lycklig så går livet emot mig. En bomb har släppts över min värld, den som jag lever i, och allt har blivit ett osäkert kort. Det som tidigare var min trygghetsfamn är inte längre så trygg. De starkaste personerna i min värld börjar fälla tårar och visar svaghet, för ingen förstår riktigt. Och det är nu jag inte längre bryr mig om vardagslivet med allt skitsnack, falskspel etc. Det är nu jag inte bryr mig om alla mina tidigare irritationsmoment. Det är nu du kan hugga knivar i min rygg utan att jag egentligen känner någon smärta. För det är nu som jag bara fokuserar på det som får min värld att lysa lite mer än vanligt. Det är nu som jag älskar mina nära mer än någonsin tidigare.
Juste, satan i gatan.
