concretewall

Min älskade har fått ett hem i en annan världsdel. En familj som väntar på just henne. Snart kommer hon åka ifrån mig, och alla andra, och för första gången i hela mitt liv ska jag leva cirka 10 månader utan henne. Hela spektaklet ger mig en klump i magen, såväl som en klump i halsen. Men är det inte det livet går ut på, förändringar och allt det positiva dem för med sig?

Nu har jag endast tre dagar kvar att jobba, sen bär det av till Kreta med älskade syster. Längtar som en tok, trots att jag vet att det kommer vara en färre famn som väntar på mig när jag kommer hem.

Spegelbilden är ännu inte densamma som förut. Jag kommer sakta men säkert fram till den bilden av mig själv som jag hade för ett år sen, men frågan är om ärren någonsin kommer försvinna. De ärr som ingen annan ser, som egentligen är osynliga, men som för mig är så extremt synliga. Det är frågan. Men jag kan stå upp för mig själv nu, och så länge jag kan göra det , kan nog någon annan också göra det.

Nej nu blir det hemmakväll med mys. Jag är rätt lycklig och sprudlar av liv!