concretewall

Min rätta dygnsrytm har nu igen börjat fungera. Att vara uppe på nätterna, när ingen annan är, och bara tänka, leva, lyssna på musik och glo på tv får mig att fungera. Mitt tänkande tycks fungera som bäst då, vilket resulterar i en massa olika funderingar, både klara och oklara.

Att vara normal är inget som man kan vara. Normal anser jag är en term. En term som används för att ingen ska behöva sticka ut. För sticka ut är ju så farligt? Så egentligen skulle man kunna säga att alla är dumma i huvudet på sitt sätt, oavsett kön. 

Jag har även kommit fram till att man aldrig riktigt kan säga att man vet vem man är. Vad jag menar är att du kommer alltid att utvecklas under livets gång. Oavsett om det är medvetet eller inte, så kommer en utveckling av din personlighet  alltid vara aktuell. Så att skämmas en aning och säga att du inte vet vem du är, är totalt onödigt. Det behövs inte. Du kommer aldrig förstå dig på dig själv fullständigt, för du kommer alltid att utvecklas.

Så nu sitter jag här, 14.57 och tittar ner på mina blåa naglar. Fasandes inför det jag en gång älskar mest undrar jag hur jag fungerade för ca ett år sedan. Jag har aldrig varit en sådan som gett upp om nått jag älskat, men jag gjorde det och jag vet innerst inne att jag aldrig kommer få tillbaka det. Jag är ingen sån person helt enkelt. Ja, jag är nog lika vilsen som de allra flesta där ute.