concretewall

För ett år sedan var jag 17 år, en månad och tre dagar gammal. Jag visste egentligen inte mycket om livet och var osäker på det mesta. Vad livet innebar had jag ingen aning om, men jag lät mina blonda lockar och mitt friska ansikte göra sitt. Det blonda håret var precis som det alltid hade varit, det vill säga orört. Fint och vackert. Orört.

Mina öron var våldtagna av Håkan Hellström och jag fullständigt andades och levde hans musik. Det var inte mycket annat som kom in där, bara Håkan. Filosoferandet och tänkandet tog sin start på nätterna och jag njöt av att vara ensam. Sjävklart visste jag att annat alternativ fanns, det fanns ju någon att dela allt det vackra, fula, glada, ledsna osv. med, men jag njöt av nätterna då jag var fullständigt ensam. Huset var tyst och inte ens katten var vaken.

Idag är jag 18 år, en månad och tre dagar gammal. Jag vet egentligen inte mycket om livet men är inte osäker på det mesta. Mer nyfiken. Jag vet inte vad livet innebär och jag är brunett och låter det göra sitt. Det är inte orört längre, men visst finns det en viss charm i det ändå.

Mina öron är våldtagna av det mesta inom indiegenren men idag var jag tillbaka. Jag var tillbaka till vår och sommar 2009 och andades Håkan. Jag andades, kände och tillät mig själv vara ärlig. Filosoferandet och tänkandet tar över mina dygn och jag njuter av att vara ensam. Nu vet jag hur det känns att ha ett annat alternativ, men ändå njuter jag av nätterna då jag är fullständigt ensam. Lägenheten är tyst och inte ens katten är vaken.