concretewall

Idag slog det mig i huvudet, stenhårt.
Jag orkar inte bry mig längre. Om något.

Jag har återfunnit mitt trogna sällskap i sängen igen. Att fylla ut sängen är nog den bästa idéen jag har haft på länge!

Ett andetag. Två andetag. Tre andetag.
En blinkning. Två blinkningar. Tre blinkningar.
En uppdatering. Två uppdateringar. Tre uppdateringar.
En ny dag. Två nya dagar. Tre nya dagar.
En bättre dag. Två bättre dagar. Tre bättre dagar.

Mitt huvud dödar mig (dock inte pga av alkohol. viktigt att veta!) och allt jag vill är att vara med om de där magiska ögonblicken. De som är utom rum och tid. De som gör att allt annat försvinner och kvar finns bara magin. Men istället nöjer jag mig med Grey's Anatomy. It blows my mind. Så jag är inte missnöjd, jag är completely satisfied.

Inte för att jag är den ytliga personen, men jag undrar vad jag tänkte med när jag färgade håret brunt, klippte av mig hälften och dessutom klippte lugg. Det är inte så att jag klagar över resultatet, utan bara så att jag saknar den gamla spegelbilden. Den oskyldiga spegelbilden som egentligen inte hade mycket att vara besviken på. Nu ser spegelbilden annorlunda ut - den är brunhårig och ansiktet ser en aning förtärt ut. Vissa skulle kanske säga att jag är deprimerad, klagar, inte uppskattar livet osv, och jag skulle i vissa fall hålla med. När impulserna kommer så är det dessvärre oftast endast negativa sådana.

Idag fick jag träffa min armé och prata, fika och skratta. (Där råder det endast positiva impulser!!) Morgondagen ska nog kunna bli bra, givna kvällar är överreklamerade, men imorn ska det bli kul. Det blir vad man gör det till!