concretewall

Besvikelsen och tröttheten har vuxit under kvällen. Jag är så fruktansvärd trött på att ta till alla medel, men att ändå inte bli hörd. Jag använder min röst mer än vad jag någonsin tidigare gjort, jag använder skriftens språk utan förbättring och jag tar ständigt till det värsta. Men makten har gått förbi mig och här står jag, maktlös över mitt egna välbefinnande och självrespekt. Ingenting jag säger går in. Men idag förstod jag vad jag tidigare anat, det spelar ingen roll hur högt jag skriker, hur mkt jag skriver eller hur elak jag är. Den som måste ta till de drastiska ändringarna är inte jag, därför kan jag heller inte göra något för att förändra situationen. Men hur som helst är jag så förbaskat trött på att inte bli hörd, inte bli respekterad.

En person som en gång betydde så otroligt mycket för mig, egentligen alldeles för mycket än vad som var nödvändigt, bevisar gång på gång att jag gjort rätt. Jag var grym. Jag var ond. Jag var trött. Men nu i efterhand är jag säker på min sak. Nästan läskigt säker. Men trots säkerheten börjar besvikelsen smyga fram en måndagkväll som denna. Den jag höjde till skyarna, var egentligen bara en bluff.

Det är mindre än ett dygn sen jag skrev sista inlägget. Egentligen vet jag inte ens varför jag skriver, för jag skriver ju inte om något väsentligt. Utan mer om mina känslor och tankar. Fast dom är sådär snyggt inlindade i konstiga ord, så det nästan bara är jag som förstår. (Eller ja, det är så jag vill att det ska vara iaf). Men det är ju å andra sidan det som är tjusningen, att inte riktigt förstå, utan att få klura lite. Och fan vad jag klurar! Jag vill bli full igen och klura på det lite mindre verbalt sätt, och mer kroppsligt. Det är vad jag vill.

Med sönderdansade fötter har jag äntligen kommit hem. Jag är kär i handhållning, eller ja intimitet överlag, och lyssnar på Oskar Linnros's nya skiva. Ja, ni trot rätt - Jag är överlycklig!

Är så trött på människor. Eller rättare sagt, är trött på att alla blir behandlade så jävla olika. Det är okej för den ena, men inte för den andra. Helvete vad trött jag blir!!

Men sörrni, lycka är att hitta saker man trodde man tappat bort i sitt röriga rum, eller skåp. Det är sån jävla bra lycka! Lycka är även att vara med sina underbara vänner och mysa. Lycka är att veta att det alltid finns någon bakom en. Lycka är mina vänner och min familj. Lycka och olycka är livet.

Inatt hade jag en sån där underbar, förbjuden dröm. Det var vackert och fint. Och underbart. Så nu ligger jag i sängen halvt kär i min dröm. Så underbar var den.

At last my love has come along
My lonely days are over
And life is like a song
At last the skies above are blue
And my heart was wrapped up in clover
The night I looked at you
I found a dream that I can speak to
A dream that I could call my own
I found a thrill to press my cheek to
A thrill that I have never known
You smiled, and then the spell was cast
And here we are in heaven
And you are mine at last

Jag får sån där gåshud av denna låt. Herregud, Ella Fitzgerald visste verkligen hur man berörde!

Helgen har bestått av jobb i glasskiosken, och jag tror att jag mötte min mystiska man som jagså länge letat efter. Han var mörkhyad, hade dreads och hans bruna ögon borrade in i img när han beställde sin ekologiska glass.

Det är det där lilla extra som stramar åt i näsan, får pulsen att slå fortare och magen att känna sig ut- och invänd. Det är det där lilla extra som ger gåshud över hela kroppen och framkallar känslan av att precis bakom står någon. Ingen definerad, bara någon.
Det är det där lilla extra som får hjärnan att gå på helvarv och hjärtat att arbeta så flitigt att det skulle kunna vara utanför kroppen, likaväl som det är innanför.

Med kli överallt ligger jag på den välbekanta madrassen med de välbekanta lakanen. Min finaste har precis duschat och hon är nog ett lyckopiller. Den där Joanna alltså. Hon är ruskigt bra! Tillsammans har vi gått genom hela storstan' idag och bara pratat. Pratat som bara vi kan. Ord som går i handen. Joanna, det är kärlek det.

För ett år sedan var jag 17 år, en månad och tre dagar gammal. Jag visste egentligen inte mycket om livet och var osäker på det mesta. Vad livet innebar had jag ingen aning om, men jag lät mina blonda lockar och mitt friska ansikte göra sitt. Det blonda håret var precis som det alltid hade varit, det vill säga orört. Fint och vackert. Orört.

Mina öron var våldtagna av Håkan Hellström och jag fullständigt andades och levde hans musik. Det var inte mycket annat som kom in där, bara Håkan. Filosoferandet och tänkandet tog sin start på nätterna och jag njöt av att vara ensam. Sjävklart visste jag att annat alternativ fanns, det fanns ju någon att dela allt det vackra, fula, glada, ledsna osv. med, men jag njöt av nätterna då jag var fullständigt ensam. Huset var tyst och inte ens katten var vaken.

Idag är jag 18 år, en månad och tre dagar gammal. Jag vet egentligen inte mycket om livet men är inte osäker på det mesta. Mer nyfiken. Jag vet inte vad livet innebär och jag är brunett och låter det göra sitt. Det är inte orört längre, men visst finns det en viss charm i det ändå.

Mina öron är våldtagna av det mesta inom indiegenren men idag var jag tillbaka. Jag var tillbaka till vår och sommar 2009 och andades Håkan. Jag andades, kände och tillät mig själv vara ärlig. Filosoferandet och tänkandet tar över mina dygn och jag njuter av att vara ensam. Nu vet jag hur det känns att ha ett annat alternativ, men ändå njuter jag av nätterna då jag är fullständigt ensam. Lägenheten är tyst och inte ens katten är vaken.

Om det inte finns minnen, så får man fan ta och göra minnen!

Jag får ibland lite ont i magen, så där en klump som bara sitter där. Och ibland vet jag vad den innebär, men ibland har jag ingen aning. Klumpen börjar sedan vandra och sätter sig i bröstet, sen sitter den där. I bästa fall går den upp i halsen och kommer ut genom ögonen, i värsta fall sitter den kvar i bröstet och ilar till då och då. När dom där ilningarna kommer blir jag påmind om allt som ligger där inne och skräpar. Allt som gör allt så jävla infekterat. Infektioner är snuskiga och vidriga, och blir oftast bättre då vi tillför alkohol. För det gör väl rent såren. Jag menar, är det inte därför vi dricker? För att göra rent det där infekterade?

För övrigt är jag så oerhört tacksam för mina vänner och min familj. Min "drottning" B kommer hem inatt. Det är lycka!  

Jag är slutkörd och skulle behöva ett nytt liv. Ungefär så trött är jag i det livet som jag lever. Trots tröttheten så är jag rätt nöjd, förutom att jag pillar konstant! Jag pillar och pillar och inget blir bättre. Endast sämre, mycket sämre dessutom! Men efter regn kommer solsken, vilket betyder att alla får ligga nån gång!

Min hud torkar ut men mina två h:n är rätt nöjda med sig själva. Människan kanske inte är så tokig ändå, kanske rätt bra. På ett alldeles asskumt sätt. Time will tell!

Det här med att Bertserien inte finns på DVD gör mig fortfarande förbryllad. Vi skulle ju ligga med varann??       

Efter en magisk kväll på Berns med mina bästa, och min Salem al Fakir, så sitter jag och småler. Om jag var hög på livet imorse, så har jag inte ens ord för denna otroliga känsla som inkom där runt klockan 18 ikväll. Herrejösses! Jag är kär. Kär kär kär. Jag ramlar kär i dom som inte ens vet vem jag är, men äh, vad spelar det för roll! En vinkning dedekerad till just mig från Mr. al Fakir gör att mina drömmar om vår framtid tillsammans fortsätter.

För övrigt är min blivande man ett musikaliskt geni. Ni som inte visste det innan, nu vet ni det! Jag skulle gärna stänga in mig i ett rum med endast Salem och bara sitta och titta, och lyssna. Inget mer. Bara titta och lyssna.

Jag är så jävla hög på livet! SÅ HÄRLIGT!!

Och där satt jag, blöt och naken. Kylan trängde sig in på kroppen, men det där huttrandet kom aldrig. Naken. Blöt. Kall. Precis som sanningen.